I går morse lyssnade jag på Radio Vega där Sara Sundell intervjuades om projektet jämställt dagis. Sundell var noga med att påpeka att jämställdhet inte handlar om att tvinga pojkar att leka med dockor och flickor att lattja med bilar. Snarare att tillåta och uppmuntra barnen att göra allt. Ge ungarna 100 möjligheter, istället för 2, som den här ypperliga boken heter.Sundell berättade om hur man filmat dagispersonal och filmerna visat att personalen omedvetet talar till och generellt behandlar flickor och pojkar olika. Inte så att den ena gruppen ständigt får fördelar gentemot den andra, men så att det blir tydligt att det finns olika grupper. Pojkar får generellt mer service medan flickorna bemöts mer fler ord (vi talar kort om detta i måndagens Studio HBL).Kommentarsfältet under artikeln på Svenska Yle svämmar över av vittnesmål om hur just deras barn FAKTISKT föredrar könsspecifika leksaker. Mest verkar folk vara rädda för pojkar som leker med dockor eller som vill klä sig i kjol. Som om kvinnliga attribut var det värsta man kan tänka sig som man. Flickor som skrider över (de konstruerade) könsgränserna är mer okej. Ni vet hur vuxna kvinnor gärna berättar att de varit pojkflickor som små, men att det är ytterst sällsynt att en man skulle stoltsera med att han varit en flickpojke. Det finns en enkelt förklaring till detta. Män och traditionellt manliga egenskaper värderas fortfarande högre än kvinnliga. Det är därför det finns kvinnoprästmotståndare, traditionellt kvinnliga branscher har en längre lön än traditionellt manliga, det är därför män hyllas för många sexpartners, medan kvinnor med samma trackrecord kallas slampiga och därför det fortfarande finns så få flickpojkar. Read more
