På Yle X läste jag om hur finländska band som haft framgång utanför Finlands gränser får egna frimärken. Alltså frimärken med bandets bilder på, inte bara gratis frimärken. Bandet är Hanoi Rocks, The Rasmus, HIM, Apocalyptica, Children of Bodom och Nightwish. Av tjugo män finns det en kvinna. Nu kan det ju verka lite småsint att inte glädjas å dessa manliga musikers vägnar och istället vara en typisk feminist och förstöra stämningen genom att klaga på bristen av kvinnor. Det finns faktiskt värre saker att hetsa upp sig över. Tänk på kvinnorna i Afrika! Vi har faktiskt kommit jättelångt jämfört med många andra länder. Och brudarna får väl skylla sig själva om de inte gjort internationell musikkarriär.Men allt hänger ihop. Det handlar inte om pojkarna mot flickorna, utan om ingrodda fördomar och värderingar. Det att Finland var tidigt med rösträtt och föräldraledighet vaccinerar oss inte mot ojämställdhet. Tvärtom blir det problematiskt om vi går omkring och tror att vi är jämställda bara för att vi i vissa mätningar kommer före andra länder. Jämställdhet är ingenting som sker av sig själv tids nog, alla steg mot att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter har föregåtts av folk som inte nöjt sig med situationen och hakat upp sig också på sånt som andra kallat små orättvisor och bagateller. Det handlar om vem som får synas i vilka sammanhang. Ju fler kvinnliga musiker vi ser på en scener desto mer vänjer vi oss vi det. Men tänk om finländska manliga musiker helt enkelt är bättre än kvinnliga? Lina Thomsgård skrev häromdagen om ett experiment inom klassisk musik. Det vi tror är manligt värderar vi nästan alltid högre än det vi tror att är kvinnligt. En annan diskussion är hur modern det överhuvudtaget är med frimärken. Read more
