År 2011 läste jag en del av vaginamonologerna under en kväll som ordnades av Teater Hekate. Eve Enslers prisbelönta The Vagina Monologues baserar sig på intervjuer med mer än 200 kvinnor. De framfördes första gången i New York år 1996. Jag minns att jag var lite nervös och fnissig, det är ändå ganska sällan man pratar om vaginor. När jag var liten pratades det aldrig om vaginor. Ordet snippa existerade inte ens i 1900-talets Finland där jag växte upp. Det fanns visserligen nån enstaka snopp samt kickelin och penisar och kukar, men inget riktigt bra ord för vaginan. Visst är det vansinnigt när man tänker på det så här i efterhand? Att det inte fanns ett vardagsord för kvinnors könsorgan signalerade att det var någonting skamligt och skrämmande med det. Att snippan var könsorganens motsvarighet till Voldemort. Nåt man absolut inte pratade om. I ett jämställt samhälle är allas könsorgan lika naturliga och lätta att benämna. Därav välkomnar jag snippan med öppna armar. Och när vi ändå talar om snoppar och snippor. När min kompis Cecilia ska prata med sina barn om hur barn blir till brukar hon säga ungefär att mamman sätter sig på pappans snopp. Alltså istället för det vanliga att pappan liksom bestiger mamman, eller hur man nu talar om barnalstrande med sina barn. Det här kan jag inte sluta fnissa åt. Det är så typiskt att en snubbe glider fram och tar åt sig all ära. Språktidningen skriver: “I en bloggkommentar från 2000 tar en enskild man, en Bo Lilja i Simrishamn, på sig ansvaret för att ha hittat på ordet. Så här skriver han: ”Så började jag tänka på formen av kvinnans könsorgan som har formen av en båttyp som kallas för SNIPA.” Men det lät alldeles för pretentiöst, tyckte han, lade till ett p och fick ordet snippa.” Read more
