Igår handlade hela dagen om att Vidar ville fiska. Vi hade tänkt hyra cyklar på förmiddagen och fiska på eftermiddagen, men det visade sig att alla cyklar var uthyrda pga av söndag så det blev fiske för hela slanten. Åter var folk så otroligt trevliga här i byn. Next level trevliga alltså. Tänker, fördomsfull som jag är, att folk här på landsbygden är arga Trumpanhängare, men det verkar inte så. Och Trumpanhängare kan väl också vara genomtrevliga (speciellt när en ljushyad, blond familj vandrar in. Aldrig glömma privilegiet i form av hudfärg vi bär på). Vi började vid en liten bäck. Vidde var noga med att informera alla om att han skulle slänga tillbaka eventuell fisk han drog upp. Jag kände mig lite stressad över att vara den som skulle frigöra fisken från krogen, men lyckligtvis fick han inte napp. Vi körde vidare, mötte en hjort på vägen och sedan en björn! En livslevande svartbjörn lufsade i lugn och ro över vägen. Lyckades filma den på Instastories (kan ni inte följa mig så jag får upp antalet till 10 000 och kan länka direkt från stories?). Ett par stod och packade sin bil bara några meter från björnen. Vet inte om de inte såg den eller om de bara var enormt avslappnade inför möjligheten att bli uppätna. (Handen upp alla som sett dokumenären Grizzly Man). Efter den här spännande upplevelsen åkte vi till sjö nummer två och tre. Vidde fiskade, vi hängde på stranden och väntade på att han skulle tröttna. Horseshoe Lake bjöd på sandstrand och Twin Lake utsikt över ett vattenfall och två mindre sjöar. Inga mer björnar, men nog massor av chipmunks, alltså Piff och Puff. Att leva i USA är att se filmreferenser överallt. Idag hyrde vi cyklar och försökte övertala den lilla shuttle bussen som körde upp mountainbikare på bergstoppen att ta oss med. Vi fick ett nej på grund av Majlis lilla åkvagn och i en stund av storhetsvansinne beslöt vi oss för att cykla upp. För ett berg. Det var så fruktansvärt tungt och gnälligt, men till slut klarade vi det. Jag hade Majlis på släp och kände hur mina lår darrade av ansträngningen. Men till slut kom vi fram och ni vet den där känslan man känner efter ett hårt träningspass. Man är både trött och oövervinnlig. Jag gick runt på stranden vid av av sjöarna, spände musklerna och frågade Magnus exakt HUR stark och uthållig jag är. På vägen ner behövde vi bara använda bromsen. Det var otroligt skönt att bara rulla ner för bergshelvetet. Vi lämnade tillbaka hyrcyklarna och åt lunch på ett frukostställe (handen på hjärtat är ju frukost ändå den godaste måltiden?). Utan att tänka mig för beställde jag en öl till mina eggs florentine, det var lite konstigt, men fick duga. Som avslutning på dagen beslöt vi oss för att åka och titta på ett vattenfall. Rainbow Falls hette det och bara namnet lovar ju en hel del. Vi körde längs med smala bergsväggar utan skyddsräcke och med branta, djupa stup. Avskyr sånt. När vi kom fram började vi vandra i tron om att vattenfallet skulle ligga i närheten. Det gjorde det inte. Gnällnivån hos våra barn närmade sig rött. En evighet senate kom vi fram, spanade in vattenfallet och vandrade tillbaka. Jag bar Majlis hela vägen. var så trött så jag ville gråta. Men nu är vi hemma igen. Jag dricker ett glas rödvin och ska strax duscha. Tack för att ni hängde med så här långt! Read more
