Här kommer en hyllning till Hanna som skrev vad hon tyckte om fem minuters-metoden (som ungefär går ut på att låta sin baby gråta i fem minuter utan att ta upp hen för att lära hen somna själv). Själv har jag blivit så ängslig på sistone, eller under de senaste åren. Efter ett decennium av bloggande sitter det i ryggraden vad man kan skriva om och vad man visserligen KAN skriva om, men kommer att bli ordentligt kritiserad för. Nuförtiden orkar jag sällan eller aldrig vara kontroversiell. Och med kontroversiell menar jag främst att skriva om hur man ska ta hand om sina barn. Det finns något befriande med de spontana blogginläggen. De som inte är å ena sidan, å andra sidan med brasklappar upp till taket. De som kommer till på känsla OCH som fortsätter diskussionen i kommentarsfältet, tar till sig kritik, förklarar sig och försöker förstå. Inte nödvändigtvis ändrar åsikt, men tar till sig fler nyanser av frågan. De bloggarna är helt enkelt de roligaste att läsa. Själv är jag ibland stressad över att använda fel lingo när jag pratar om feminism. Är jag för mycket av en vit, heterosexuell, medelklass kultur/media- kvinna i mitt språk? Eller att trampa fel när jag skriver om att leva miljövänligt. Eller något annat jag inte har en masgistersexamen i. Vad vet jag om den saken, liksom? I längden blir det ganska tråkigt. Bloggar som är mer som ett samtal där varje ord inte är noga uppvägt och analyserat är så mycket intressantare än galet välpolerade texter. Read more
