Igår gjorde jag en intervju om vad som hänt sedan det första metoo-uppropet för fem år sedan. Den sänds om någon vecka för podden Vad vi vet idag. Sånt här älskar jag med att vara journalist, att få tala med olika experter som berättar om det de är intresserade av. Jag länkar till avsnittet när det ligger ute, men det som jag överraskades av mest var att så få namn på män som begått övergrepp nämndes. Uteslutande var det medier som nämnde folk, ingen i själva uppropet gjorde det.Hur som helst, det här ledde till att jag började prata om metoo och sexuella trakasserier med min pappa. Jag berättade om hur det är att vara kvinna och bli tafsad på, att planera hur man ska ta sig hem från nattklubbar för att undvika att bli våldtagen, hur det på de flesta arbetsplatser funnits en kollega/chef som brukade bli lite för full på julfesten och därmed också ta på kvinnorna osv osvOch om hur länge detta var obehagligt, men också en helt normal del av livet. Sen kom metoo och gjorde att vi tillsammans kunde stötta varandra i att sätta ner foten. Det som förr normaliserats benämndes med vad det var, nämligen trakasserier. Att män tyckte sig ha rätt till kvinnors kroppar och kvinnor ständigt varit tvungna att avgöra hur farlig/obehaglig en situation var. Pappa var minst sagt chockad och sa att han ytterst sällan träffat män som betett sig på det här sättet. Jag försökte förklara att män som tog sig för av kvinnors kroppar sällan såg ut som monster. De är helt vanliga snubbar. Jaja, ni vet allt det här, men det kändes bra att sprida den här informationen.
