Hörni, ber om ursäkt om jag slarvat med att svara på era kommentarer. Jag vill verkligen svara på varendaste en, men på grund av gäster och förkylning finns det kanske någon som fallit mellan stolar och det är INTE meningen. Vi kör igång med en läsarfråga! Signaturen Läsaren frågar: “Hur känns det nu att bo så långt borta från Norden? Tankar på att återvända?” Just nu känns det bra. Eller det har känts jättebra hela tiden. Jag älskar klimatet, vänligheten, Stilla havet, att åka på weekendresor, småpratandet och storleken på staden. Har väldigt sällan hemlängtan. Eller jag längtar såklart efter familjen och vännerna och enkelheten att bara ses över ett glas vin på Nylandsgatan, men jag tror inte att min vardag skulle vara bättre i Helsingfors eller Stockholm. Inte direkt sämre heller, tror att vi skulle vara lyckliga där också. Eller hoppas. Nu har vi snart bott i L.A. i fem år, det är mer än halva tiden Magnus och jag varit tillsammans. Jag kan inte påstå att jag känner mig som en amerikan, men L.A. är en stad med folk från hela världen att det är ytterst enkelt att känna sig hemma här. De flesta kommer från andra städer och länder. Vi har inga konkreta planer på att återvända till Norden, men vem vet, kanske vi ändå landat i Stockholm inom en ganska nära framtid. Svårt att säga. Det finns såklart en massa nackdelar med det här landet och den hör staden, trafiken, politiken, att hälsovård inte är en mänsklig rättighet, boendepriserna och så vidare. Vill ni gotta ner er i en riktigt bra radiodokumentär om Los Angeles mörkare sidor har min kompis Sara gjort en riktigt bra. Den heter “Fast i La La Land“ och handlar om svenska kvinnor som flyttar till LA, får barn, skiljer sig och sen inte kan lämna landet på grund av att mannen vägrar låta det gemensamma barnet åka utomlands. Minns ni “Inte utan min dotter” från sent 1980-tal? Kom att tänka på den när jag lyssnade på dokumentären. Ni som lyssnar på den, berätta gärna vad ni tyckte. Read more
