Den här bilden på Magnus symboliserar inte alls vågorna i måndags. En storm var nämligen på väg in och vågorna var enorma. Surfappen sa att det skulle vara bra surf så vi vågade oss ut trots en viss skepticism. Ett tecken på att det är stort är när man redan på långt håll kan se skummet kastas upp i luften när vågorna kraschar mot stranden.Vi bet ihop och paddlade iväg. Det gäller att vara snabb och paddla ut mellan två stora set. Vågorna kommer vanligtvis i set på några stora och sedan lugnar havet ner sig för en stund. Nästan som om det samlar sig, drar efter andan för att skuffa ut större vågor. När man paddlar ut vill man inte mötas av en vägg av vatten som slår ner på en och därför gäller det att vara kvick så man hinner över peaken innan den bryter. Inte sällan är det här det tyngsta momentet, inte minst om man bli överraskad av en stor våg/inte hinner komma över den och istället kastas om i vattnet.[video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2023/12/IMG_9928.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]Snabbt som attan lyckades vi ta oss ut och sedan gällde det bara att vänta in en våg i rätt storlek och plats. Magnus tog en ganska snabbt. Mitt hjärta bultade som bara den, men inspirerad av att han åkte lyckades jag också fånga en. Sedan paddlade jag ut igen, medan Magnus inte kom någon vart mellan seten. Varje gång han försökte ta sig ut blev han stoppad av en stor våg.Efter en stund noterade jag att allt fler surfare hade försvunnit (okej vi var inte så många to begin with). Vågorna verkade bara växa och jag visste inte vad jag skulle göra. Alternativ ett var att paddla in till stranden. Problemet var bara att det är svårt att inte bli nedtryckt under ytan av en stor våg på väg in. Otroligt obehagligt och klaustrofobiskt. Alternativ två är att fånga en våg och surfa in.Jag såg en äldre man kastas om i vågorna, ge upp och gå upp på stranden igen. Själv kände jag mitt hjärta bulta i bröstet. En man jag ibland ser ute bland vågorna paddlade förbi och frågade om jag var okej. Jag sa ja, men tillade I'm a little bit scared to be honest. Surfaren försäkrade mig om att det skulle gå bra. Högvattnet kommer snart att göra vågorna lite mindre, sa han.Jag blev bara nominellt lugnare. Jag ville inte vänta in tidvattnet.Och då! Då såg jag en vägg av vatten komma rullande mot mig. Den lutade lite åt söder, mot Santa Monica Pier. När en våg lutar finns det något att surfa på, när hela vågen bryter exakt samtidigt kan man bara åka rakt in och hoppas på det bästa.Jag räknade ut att vågen skulle bryta precis efter att ha passerat mig. Jag hade bara några sekunder på mig att bestämma hur jag skulle göra. På stranden stod fyra surfare som hade gett upp för dagen. Magnus var en av dem, han vinkade. Jag drog efter andan, svängde brädan i 180 grader och började paddla. Snabbt vände jag på huvudet för att se om jag befann mig på rätt plats i relation till vågen. Den närmade sig mig, jag paddlade med större kraft för att matcha vågen. Det bästa ögonblicket i surfingen är när vågens kraft tar i brädan och slussar en framåt. Exakt det kände jag. Det var vi nu. Vågen och jag. Jag gjorde en snabb pop up och vände blicken söderut så brädan skulle följa med. På så sätt påminner surfing om ridning, se åt hållet du ska. Vågen bröt bakom mig och jag styrde först neråt där kraften är så starkast och sedan upp igen. Upp och ner. Under en stund av eufori åkte jag på vågen och när den slutligen hann ifatt mig styrde jag in mot stranden. Det var fantastiskt! Jag hörde männen på stranden heja och lyfta händerna i det klassiska surftecknet med knuten hand så bara tummen och lillfingret viftade. Jag lyfte mina händer och gjorde samma tecken. Överlycklig både över att jag var tillbaka på fast mark och den otroliga vågen jag tagit. [video mp4="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/18/2023/12/IMG_9927.MOV?fm=mp4" data-setup='{"fluid": true, "autoplay":false}'][/video]
