Det glamor’f6sa jobbet som chefredakt’f6r inneb’e4r ibland att jag ‘e4r tvungen att l’e5na en otymplig bil och k’f6ra ut tidningar p’e5 stan. Eftersom Helsingfors centrum norr om Forum ‘e4r en enda stor krater befolkad av sj’e4lvmordssugna inv’e5nare utan respekt f’f6r fordon st’f6rre ‘e4n dem sj’e4lva, ‘e4r det en styggelse att man’f6vrera bilhelvetet fr’e5n parkeringshallen till Norsen till Kluuvi och tillbaka till parkeingshallen -fast en ny ing’e5ng p’e5 grund av avst’e4ngda och enkelriktade gator**. Det s’e4gs ju att man ska g’e5 en dag i n’e5gon annans skor* innan man f’f6rd’f6mer denne. Nu f’f6rst’e5r jag alla dessa bilister som f’f6rs’f6ker meja ner mej d’e5 jag cyklar och promenerar omkring p’e5 stadens gator. Att ta sig fr’e5n Alexandersgatan till S’f6dra J’e4rnv’e4gsgatan tog -f’f6r helvete- 30 minuter och tv’e5 Michael Douglas i Falling Down-utbrott. Bilk’f6erna r’f6rde sig knappt alls och man kunde i lugn och ro*** f’f6lja med hur trafikljusen blev gr’f6na, gula och r’f6da och s’e5 gr’f6na igen utan att sj’e4lv r’f6ra sig ur fl’e4cken. Frustrationen var stor. Jag ville d’f6da. Den stora art’e4ren vid min v’e4nstra tinning pulserade i rasande fart. Jag ville se blod fl’f6da. Mj’f6rda. Eller ‘e5tminstone skuffa till n’e5gon liten skit som ober’f6rt velocipedade f’f6rbi alla bilk’f6erna p’e5 sin cykel. Det var sista g’e5ngen jag k’f6rde bil i stan. *bildligt.**OCH f’f6r att g’f6ra det lite sv’e5rare och mera irriterande.***och d’e5 menar jag fasansfullt ursinne. Read more
