Jag håller ju på med en roman som kommer ut på Norstedts våren 2022. Jag är väldigt stolt och glad över det. Ironiskt nog är jag alltid gladast innan boken kommit ut eftersom den då bara är min. Så fort en bok publiceras tillhör den läsaren och är tillgänglig för kritik och tolkningar som kanske är annorlunda än mina. Och så ska det vara! Det sagt är det såklart också ångestfyllt för mig att skriva bokjäveln. Jag läser alltid parallellt medan jag skriver och är just nu inne i Merete Mazzarellas senaste Från höst till höst där hon som vanligt skriver om världen och sig själv. Hon skriver mycket om att bli äldre och hur det är att se världen från ett sjuttiofemårigt perspektiv. Jag tänker mycket på den här boken och fann det trösterikt när hon skriver att man som författare ska acceptera att dålig text är bättre än ingen text alls. Dålig text går alltid att redigera. Tillbaka till boken jag skriver på. När jag skickade in mitt råmanus skämdes jag så mycket över hur rått det var att jag började med att be om ursäkt när jag träffade min förläggare första gången. Lyckligtvis är hon ett proffs som fattar att det kommer att mejslas fram bättre versioner. Och det har jag nu gjort, stigit upp lite över sex varje morgon för att skriva minst en timme och få fram en bättre version. Det är faktiskt snyggare, mer logiskt och renare än råmanuset, men jag fattar att jag kommer att skriva om det några gånger till. Det jag ännu har problem med är slutet. HUR ska den sluta? Ett tydligt slut, ett öppet slut, ett kryptiskt slut? Det får gärna vara lite grumligt, men inte så läsaren känner sig otillfredställd. Det här är egentligen ingen fråga. Ville bara klaga lite inför er. Read more
