Det känns lite opassande att skriva sånt här på Finlands sjävständighetsdag, men jag har tydligen inget hyfs i kroppen: Min kompis Helena bor i Frankrike och skriver (på finska) om hur hon efter tre år utomlands inte saknar Finland speciellt mycket. Kanske för att jag ju fortfarande sitter här vid poolen i Dubai och solen påminner mig om hur bra jag mår av ljus och värme fattade jag precis vad Hellu menar. Alltså mörkret på vintern i Finland blir bara svårare att hantera för mig. Den där hopplösa tröttheten jag känner då det är mörkt på morgonen och på kvällen. När det inte finns mista tillstymmelse av energi kvar i min kropp när jag kommer hem från jobbet. Det hasande ljudet av galonbyxor i Vidars lekpark, slask, lager på lager när jag ska ut och springa och hy som är så vinterblek att den nästan är genomskinlig. Jag vet med allt större säkerhet att jag inte har något behov av tydliga säsonger, jag väljer alltid ljuset.Jag älskar såklart euforin när jag i april upptäcker att det är ganska ljust ännu klockan nio på kvällen, tacksamheten att på sommaren kunna äta frukost utomhus, cykla genom Sommarhelsingfors och så skärgården. Men detta kompenserar på inte mörkret som manglar sönder mig på vintern. Och jag vet, det finns andra faktorer, som den närmaste familjen, de goda vännerna och litenheten i att bo i en stad som Helsingfors där avstånden är små, byråkratin bekant och allt ganska enkelt. Men det där mörkret hörni, det tar kol på mig. Det äter upp en så stor del av min tid. Jag vill GÖRA saker och ha energi, istället för att hänga över en kaffekopp eller längta tillbaka till min säng. Fråga: Ett år utomlands, ni får välja land och stad, vart flyttar ni? Varför? Eller stannar ni kanske i Finland? Read more
