Jag är just hemkommen från en sån där middag som jag i övre tonåren föreställde mig att vuxna hade. På ett bra sätt alltså. Först stod vi i köket och drack vin medan värdarna lagade mat, sedan förflyttade vi oss till ett stort matbord och diskuterade politik, kultur och media. Hemskt lite knark, rock’n roll och ménage á trois nu för tiden. Någon frågade mig om vad jag tycker om alla hatiska kommentarer på internet och jag kände mig väldigt tudelad. Så sorgligt att människor är så hatiska att de vill såra andra så fort de får en chans. Jag skyddar visserligen mig själv genom att inte läsa bloggar som jag vet att är skrivna av människor vars värderingar jag inte delar (vilket kanske är osunt, det är antagligen bra att krydda sin tankeverksamhet med nya idéer, men just nu orkar jag bara inte bli upprörd av vad jag tycker är inskränkthet och självgodhet) och det skulle aldrig falla mig in att läsa vad folk kommenterar Hufvudstadsbladets texter. Jag tror att gränserna för vad som är okej att säga förskjuts lite när kvällstidningar och vissa diskussionsprogram plockar upp formuleringar och retorik ur de här hatiska kommentarerna och använder dem för att skapa debatt. Jag läste någonstans att media är den enda verksamheten som blir sämre av konkurrens och det stämmer antagligen. Om man bara vill ha quick fixes och skapa debatt och känslor så fort som möjligt blir man kanske mindre ärlig och objektiv. Och rör vi oss mot ett sensationslystet förenklat samhälle där allt är antingen svart eller vitt, gott eller ont ligger vi ganska risigt till. Fast det gör vi kanske inte. Det finns ju också så himla många vettiga, nyanserade och välvilliga röster där ute. Också små saker räknas. Jag blir både lite förbluffad och rörs när folk verkligen vill hjälpa och tipsa för dem helt okända människor. Som när Ragnar frågar efter Helsingforstips. Det är fint att ni är så osjälviska och hjälpande och peppande. Heja ni! Read more
