För ganska exakt en månad sedan testade Magnus och jag på equus coaching med min kompis Frida som precis utbildat sig till precis det. Den här gången styrde vi nordost om Los Angeles till Tujunga där Frida testade ett nytt ställe. Och framförallt nya hästar. Hon berättade att nu när hon är gravid så är det praktiskt taget omöjligt att få hästarna att jobba med henne. De vill bara att hon ska ta det lugnt och vila. Vi bestod den här gången av Vidar, Majlis och jag, plus Cissan. Först var vi tvungna att signera papper på att allt var på vårt eget ansvar. Så är det alltid i USA. Folk är livrädda för att bli stämda. Kanske det är så i Norden också nuförtin? Frida är ett sånt proffs. Tycker det är värt att hälsa på i Los Angeles bara för att bli coachad av henne. Hon är så saklig och vänlig och har en analytisk förmåga. Och så är hon såklart en människokännare. Frida har såklart tystnadsplikt, så det är fritt fram att öppna sig för henne. Cissan var först ute med den här hästen. Otroligt oartigt av mig att inte minnas vad hästarna hette, men sån är jag. Ungarna kunde tänka sig roligare förmiddagar. Eller Majlis älskade ju hästarna, men sparade inte på gnället när hon tyckte att jag befann mig för långt ifrån henne eller annars bara var frustrerad. Uppgiften var att få hästarna att lyda oss från marken. Utan att sitta på dem eller röra vid dem. Eller egentligen var uppgiften att jobba med oss själva. Analysera hur vi kände oss när hästen inte gjorde som vi ville. Jag gick som vanligt in med högra krav på mig själv att visa alla hur duktig jag var och att jag kan det här med hästar. Kämpade på som bara den. När jag fick hästen att trava var jag överlycklig, men sen sa det stopp. Jag blev såklart frustrerad och besviken på mig själv. Får jobba lite mer på de känslorna. Frida försökte förklara att fokus inte ska ligga på hästen, utan på en själv, men det var för döva öron. Fast nu överdriver jag, jag åkte faktiskt hem med en övning som ska underlätta mitt liv lite. Majlis sysslade med ett experiment som vi kan kalla: “Världens smutsigaste barn“. Jag ansträngde mig för att vara “avslappnade hippiemamman“, men det gick sådär. När vi kom hem blev det bad och pool och bad. Vår pool har restaurerats i sex veckor och igår öppnade den äntligen. Väntar har varit lång. Nu hoppas jag på bad fram till minst november. Read more
