Det här tänkte jag på idag när jag satt ute på balkongen och läste en ganska bra roman och himlen var alldeles klarblå ovanför mig: De senaste veckorna har våldsdåden avlöst varandra: Bagdad, Nice, fyra olika platser i Tyskland, Florida, massor av våldtäkter i Sverige och så vidare. Folk talar om enstaka galningar, om flyktingar, invandrare och om religiösa fanatiker, men aldrig om att den gemensamma nämnaren är män. Inte alla män, men män. Det går liksom inte att förbise med en massa bortförklaringar om att det är “en viss sorts män”, män av en specifik religion, etnicitet eller nationalitet. Våldsdåden utförs fortfarande av män. Det ironiska är att om en kvinna påpekar detta översköljs hon av hat och hot (inte sällan med sexuellt våld) för att hon anklagar en massa oskyldiga personer. Att hennes påpekande är den egentliga hatretoriken. Någonting gör vi uppenbarligen fel när vi uppfostrar pojkar. Och när jag skriver uppfostrar menar jag inte bara det som föräldrar gör hemma, utan hela samhället. Kulturen, inte minst populärkulturen, ger uppenbarligen småpojkar fel signaler om hur en man ska vara. Hur en man ska vara borde nämligen inte skilja sig från hur en kvinna, eller håll i er nu: MÄNNISKA ska vara. Traditionellt kvinnliga egenskaper som att ta andra i beaktande och formulera sina känslor istället för att spara på dem tills de exploderar, är egenskaper som vi borde uppmuntra hos pojkar och män. Vi borde komma ifrån uppfattningen om att det manliga är det rationella och det med högre status. Att det är lite fint att vara tyst och stoisk och ja “rationell”. För hur logiska är egentligen traditionella manliga egenskaper? Ärligt talat, hittills har de inte fungerat så jäkla bra. Mansbilden suger verkligen och skapar enormt mycket problem för oss andra. Read more
