Det här inlägget är ett samarbete med Ånni, Suomen Blogimedia och Livet & L.A. Alkohol har alltid funnits i mitt liv. Inte på det där dramatiska sättet som Åsa Lindeborg och Susanna Alakoski skriver om, utan som att mina föräldrar ofta bjöd hem folk på middag och ordnade stora fester där alkoholen om inte flödade, så serverades i generösa mängder. Redan som liten lärde jag mig att alkohol var något positivt och roligt. Ingen talade någonsin om att alkoholen kunde leda till problem. Att folk inte alltid bara blev glada när de blev fulla. Det var aldrig snack om våld, beroende och kraschade relationer med alkoholen som deltagande faktor. Aldrig om hur drunkningsolyckor, rattfylleri och ångest också ofta är kopplade till spriten. Som tidig tonåring drack jag min första fylla, det var midsommar och ingen hade förklarat att jag skulle må så illa dagen efter. Jag spydde hela den midsommardagen. Men jag fortsatte dricka, festade och shottade och dansade (full) natten igenom. Jag tackade sällan nej till en bra utegång. Jag vet inte om det handlade om just alkoholen, men under mitt extremt dekadenta utbytesår i Holland fick jag till och med en njursten. Nånstans efter tjugofem började jag tycka lite sämre om alkoholen. Jag gillade inte hur jag blev när jag drack och hur andra blev. När jag trappade ner insåg jag att det i Finland är mer okej att vara aspackad än att vara nykter på en fest. Det finns bara tre orsaker till att tacka nej till alkohol i mitt hemland: Du ska köra bil hem. Du är gravid. Du har druckit så mycket under julhelgen att du bestämt dig för att hålla en alkoholfri januarimånad. I Los Angeles, där jag bor nu, ser man ytterst sällan fulla människor. Alltså, folk dricker drinkar, vin och öl, men det är sällan man ser fyllon ute på gatorna. Jag tänker ofta på hur rädd min son är för fulla människor. Både fyllbultar på gatan, men också bekanta. Människor som han känner, men vars personlighet justerats lite efter en våt kväll. Jag dricker fortfarande alkohol. Få saker smakar så gott som den där första klunken bastuöl, ett mustigt glas rödvin till pastan eller ett svalt och bubbligt glas champagne. Men jag vill bara inte längre vara full. Jag vet, jag är en jäkla tråkmåns. En partypooper som förstör den goda stämningen för de andra då jag tackar nej till hotshotsen. Ett präktig jävel. Men det är för att jag inte vill. Jag gillar inte fyllan. Jag vill inte att Vidar ska se mig full. Där jag växte upp talade vi inte hemma om spriten och i skolan varnades vi bara för droger. Ofta alldeles för sent. I högstadiet då det redan fanns en nyfikenhet att testa. Ånni, som jag samarbetar med, jobbar för att hjälpa och utbilda skolpersonal och föräldrar att prata om alkohol med barnen redan då de är små. Det handlar också om att lära barnen om att man får fråga om och prata om. Ofta börjar vi prata alldeles alldeles för sent om spriten, många barn behöver diskussionen redan i lågstadiet och tidigare. Inte sällan tycker också föräldrarna att det är skolans ansvar och vice versa. Ånni samarbetar med skolor och ordnar informationskvällar för föräldrar. Här inkluderas också olika kulturer och redskap att samtala om alkohol. På deras webbsajt finns konkret information om HUR man ska prata om alkohol med sina ungar. Hur pratar ni om alkohol med barn? Och tycker ni att tonåringar ska få smaka på alkohol i “kontrollerade sammanhang”? Och dricker ni framför era ungar? Read more
