Moderskapet alltså. Idag är det mors dag i Sverige och hela mitt instagramflöde är fyllt av hyllningar till mammor och familjer. Jag drömde aldrig om att bli någons mamma, men hade heller aldrig tänkt att jag inte skulle ha familj. Som med mycket annat i livet hade jag tur, jag blev gravid fort (lite för fort, om man ska vara ärlig) och hade lätta graviditeter och förlossningar. Precis som de allra flesta andra föräldrar känner jag i hemlighet att ingen annan kan älska sina barn lika mycket som jag älskar mina. Jag har ändå aldrig sett mig själv som en speciellt bra eller dålig mamma. Tycker att det duger att vara en stabil medelmåtta. Jag har en del vänner (både kvinnor och män) som inte har barn. Vissa är frivilligt barnlösa, andra inte. Somliga var som jag, fattade aldrig ett aktivt beslut, det bara blev så här. Jag är så glad över att de finns och jag tänker, för varje år som går, mer på de ofrivilligt barnlösa. De som hoppades och kämpade och blev besvikna. Hur vi andra blev föräldrar helt enligt normen, klagade på sömnlösa nätter, trotsålder, VAB och lade ut babybilder. Hur orättvist och självcentrerat det stundvis måste upplevas för den som själv längtar efter barn. Och hur jobbigt det måste vara på mors dag. Jag tänker på vilken självcentrerad skit jag varit i sällskap av personer som skulle göra vad som helst för att få ett barn. Glad mors dag, men lyckligtvis klarar de flesta människohjärnor att processa fler än en tanke samtidigt. Read more
