Ni vet de där måndagarna när man vaknar en timme senare än vad man borde göra? Man anstränger sig till det yttersta för att vara en glad och otjatande mor. Tömmer diskmaskin. Lagar frukost. Jobbar med mutor och några hot. Ens avkomma informerar en redan tidigt att hen inte är intresserad av att gå på dagis. Man matar ändå barnet, knycklar in hen i regnjacka, stövlar och galonbyxor. På vägen upp längs med Båtmansgatan har någon parkerat sin sura hund utanför ett café. Hunden gläfser argt. Kopplet är alldeles för långt och när man passerar kastar sig hunden över ens barn. Den skäller våldsamt och nafsar i barnets ben. Barnet är lite rädd för hundar sedan tidigare. Nu vettskrämt. När hundägaren kommer ut med sin kaffe är man sträng. Barnet ledset. Hundägaren himla ledsen hen med. Man kommer till lekparken. Det regnar allt hårdare. Barnet gråter. Man sneglar på klockan. Så jävla sen. Man övertalar, försöker hålla god min, kramar och skojar. Barnet gråter. Regnet sätter in en extra växel. Man sliter sig och går med en stor klump i magen mot jobbet. Nånstans vid Stora Robertsgatan märker man att man håller barnets lilla Angry Birds-paraply över huvudet. Hinner inte gå tillbaka. Tar sig för hjärtat. Glider in på jobbet våt av både svett och regn. Får ett sms av sin man i Barcelona:“Framme! Varmt här! Nästan som att vara hemma i LA! Naaaaajs!“Äh, ni vet. Read more
