TUSEN TACK för all gratulationer! Känslig som en är får jag lust att gråta en liten skvätt över all kärlek och välvilja. TACK! Vi är fortfarande inne i fasen där vi bara sitter och stirrar på Majlis och sedan ser på varandra och säger något om hur underbar hon är och herregud fatta att hon är vår! Vidde vill visa upp henne i skolan varje dag. Hans lärare, Mrs. Garcia, mailade oss och berättade hur Vid gång på gång sagt “I can’t believe I’m a big brother”. Mycket gulligt. Detta är inte allt! I dag testade jag på att röra mig utanför hemmets väggar. Det gick ganska bra, jag hade dessutom barnvagnen som stöd, ett slags rullartor för nyförlösta. Maggan och jag promenerade längs med Oceans avenue med Majlis i Stokken och satte oss sedan ner på ett litet franskt bistro. Jag åt Eggs Florentine med frukter. Goda florentinare, men frukten verkade komma ur en burk. En petitess kan man tycka, men är man en fruit lover som jag är man noga med att det ska vara färsk frukt. SPECIELLT när man är öm i hela kroppen och svag av blodbrist. Klagade inte (förutom då uppenbarligen inför er). Väntar förresten på att den där känsligheten för världens ondska ska kicka in. Minns att jag såg filmen “Up” när Vidar var en nyföding och grät som en fontän över livets förgänglighet. Eller kanske är jag lite känslig. Ikväll är vi bjudna på avskedsfest till Finlands generalkonsulat, men jag är inte så sugen på att gå eftersom jag inte vill att en massa smutsiga fingrar ska peta på Majlis. Hur är det egentligen nuförtiden med folks kapacitet att tvätta händerna efter att de varit på toaletten? Sen satt vi och pratade om livet och kärleken. Drack gott vitt vin och ganska äckligt kaffe. När jag kom hem igen däckade jag av utmattning och sov en skön timme. Read more
