När jag var tonåring hade jag en kompis som bodde i ett område där en blottare rörde sig. Hon stötte inte på honom varje dag, eller ens varje vecka, men tillräckligt ofta för att hon skulle vara rädd varje dag hon åkte hem från skolan. Alltså varje jävla dag.Underbara Clara skriver om att vara rädd för män och jag kan relatera. Jag minns inte att jag någonsin som liten eller vuxen skulle ha gått omkring och varit rädd för kvinnliga blottare, kvinnliga pedofiler, kvinnliga fyllon, obehagliga kvinnliga taxichaufförer som vill prata om sex, kvinnor som följer efter en när man vill gå hem från baren, kvinnogäng som står och hänger på gatan eller risken att bli våldtagen av en kvinna. Men däremot nog av män. Det handlar helt enkelt om att vi lever i en kultur där hotet om manligt våld är så normaliserat att vi sällan ifrågasätter det. Vi väljer taxi hem, går över på andra sidan gatan, är noga med att inte vara ensamma på skumma ställen, håller nycklarna i handen eller telefonen mot örat som nåt slags fåfängt vapen. För så här är det nu bara, man vet aldrig när våldet slår till. Och hotet om våldet är alltid närvarande.Det är givetvis inte alla gulliga individer jag pratar om nu, utan den patriarkala strukturen och mansrollen som uppenbarligen innebär våld och hot. Vad är det för kultur vi lever i där det är helt naturligt att kvinnor går omkring och är rädda för män? Känns så jävla primitivt och barbariskt. Read more
