I dag skickade jag in den allra sista versionen av “Vita lögner och höga hinder“. Jag har haft en så otroligt bra redaktör (Ida-Lina, du är GULD!) och en fantastisk illustratör (Louise, jag älskar dig och de bilder du tecknar). Boken ska gå i tryck i slutet av juni och dyker upp i bokhandlar i slutet av augusti. Imorse hade jag också ett möte med förlaget kring hur marknadsföringen ska se ut i de här tiderna av distansering. För mig som bor i LA och vanligtvis också är tvungen att hitta på onlinelösningar är det mest kul att fundera på hur man ska navigera i den här nya världen. Jag är alltid lite tveksam till att prata om mina bokprojekt, men när de väl åker till tryckeriet känns det okej att berätta att det verkligen blev en bok. Just nu skriver jag ju på en roman och pendlar mellan att tycka att en femåring kunde ha gjort det bättre till att tycka att det blev helt okej. Ibland är det till och med roligt att skriva. Det är väl mer än vanligt att som författare känna så, men jag vågar liksom inte ännu säga att det ska bli en färdig bok trots att jag egentligen vet att jag kommer att avsluta skiten. Idag vill jag också passa på att lyfta fram glädjen i att tacka nej. Fick förfrågan om ett kul essäuppdrag (tycker mycket om att skriva essäer), men arvodet var så litet att jag helt enkelt inte hade möjlighet att tacka ja. Om jag ska avsluta en roman kan jag inte sitta och skriva andra långa texter, för knappt några pengar dessutom. Det var så befriande att artigt tacka nej. Tänkte samtidigt på hur mycket ångest jag har inför att avboka ett möte, samtidigt blir jag (nästan) alltid själv glad när möten avbokas. Det blir liksom som en överraskningspresent i form av tid. Read more
