I dag fick flera av mina journalistkolleger på Hufvudstadsbladet sparken. Själv sade jag upp mig för snart två år sedan och har inte ångrat det en sekund, men jag är också bekant med ångesten som ligger över hela redaktionen både före och efter att folk får gå. Förnedringen och besvikelsen och survivor’s guilt allt i en vidrig soppa. Det handlar inte bara om individer som förlorar sin inkomst, utan också om demokrati. Utan journalister som granskar den politiska och ekonomiska makten blir ett samhälle lite mindre demokratiskt. Lite mindre transparent. Och ja, det går att plocka upp gratistidningar och läsa texter på internet, men man behöver inte vara ett geni för att fatta att gratis bara betyder att annonsörer betalat för kakan (tror ni att H&M kommer att vara stora annonsörer i The Guardian?) och att man genom att surfa genom internet väljer att läsa det man redan är intresserad av och skapar därmed en echo chamber. Med risk för att slå in vidöppna dörrar är jag fruktansvärt trött på att folk tror att åsikter är samma sak som fakta. Om tillräckligt många eller tillräckligt övertygande personer tycker något förvandlas det plötsligt till ett faktum. Så trött på att folk genom att killgissa och resonera sig fram kan dra en slutsats. Vill ruska om folk och skrika att det ska läsa på och vara källkritiska. Att det inte finns någon journalistkonspiration. Journalister på seriösa nyhetsmedier är alltid obundna proffs. Och jag fattar att det är dyrt att prenumerera på en tidning. Det är problematiskt att Finland delar ut minst pressstöd i hela Norden och att tidningsmomsen är skyhög här. Men kolla då åtminstone på public service ibland. Read more
