I går gick jag på stan och talade i telefon med Sonja. Det kändes lite dumt när vi plötsligt stod två meter ifrån varandra. Vi hade varit så noga med att titta uppåt för att inte bli spetsade av en istapp att vi nästan missade varandra. Vi lade ifrån oss våra telefoner och började prata om döden. Jag har gått omkring och trott att jag blivit medveten om min egen dödlighet för att jag har barn (det skulle vara så onödigt att dö när Vidar är så här liten), men kanske det lika mycket beror på att jag passerat trettio. När man blir äldre blir det mycket mer konkret att man ska döden dö en dag. För ett tusentals år sedan levde folk inte så hemskt mycket längre än till trettio. Nåja, ni för vi över fokuset på annat. Jag minns inte vem det var som sade: alla ska vi dö en dag, men resten av dagarna ska vi leva och det stämmer ju. Read more
