Inför mitt slutarbete har jag intervjuat en massa unga sororitykvinnor (en sorority är en studentförening med enbart kvinnor, ni vet). En av dem berättade hur obekväm hon känner sig i sin sorority eftersom det mesta som sker kretsar kring fraternitykillarna länge upp på gatan (jag frågade henne varför hon inte bara lämnar föreningen och hon svarade att hon vill ge sig in i studentpolitiken och utan stödet från sina “systrar” blir det svårt att få röster). En vecka var snubbarna borta på nåt slags studentikost upptåg och den unga kvinnan jag intervjuade sa att det var den bästa veckan under hennes studieliv. Plötsligt hade brudarna roligt tillsammans. Utan att positionera sig under the male gaze. Eftersom jag för tillfället är besatt av Ann Friedman snubblade jag över en kolumn i New York Times där Friedman skriver om hur hon brukar fira sin födelsedag genom att samla ihop sina allra bästa kvinnliga vänner och åka bort en helg. Endast kvinnor är inbjudna. Hon skriver om hur nästan alla feministiska rörelser är inkluderande och hur alla kön alltid ska få vara med, men att hon ändå, eller just därför, bara ville bjuda in sina tjejkompisar:“I eventually settled on freedom as the operating principle. Women spend their entire lives surrounded by and looked at by men. This isn’t always a bad thing. But there is an undeniable feeling of relief and lightness I associate with being in an all-women space.”Friedman passar också på att mosa sönder den envisa föreställningen om att det alltid behövs minst en man i gruppen eftersom kvinnor har en tendens att förvandlas till Mean Girls, prata illa om varandra och vara missunnsamma (kan vi en gång för alla skippa den myten om att alla män är rejäla och alla kvinnor opålitliga skvallerkärringar). Kanske fascinationen för kvinnliga rum grundar sig i att det fortfarande finns så få av dem jämfört med alla herrklubbar. Jag vet inte, men fatta drömmen att bjuda in sina bästa vänner till en helg i Palm Springs? Read more
