En av mina hjärtefrågor måste vara föräldraledigheten. Vi måste sluta kalla den “ledighet”. Det är ju bara jobb och sömnlöshet, alltså motsatsen till ledighet. Skoja, eller det kan vi också sluta med, men min hjärtefråga inom det här ämnet är att en heterorelation som är någorlunda jämställd innan föräldraskapet ofta kraschar när barn involveras i ekvationen. Samhälleliga normer kring vem som är den viktigare föräldern, vem som ska ta ut föräldraledighet, vabba och projektleda familjen mosar ner många medvetna feminister och andra. Plötsligt börjar folk snacka om hur viktig biologin är. Det är den inte. (Här kan man läsa forskning som visar att däggdjur har nervkretsar i hjärnan som styr “mammabeteende”. De finns hos båda könen och aktiveras vid kontakt med hjälplösa ungar. Om man använder dem så tränas de upp, annars ligger de och slumrar. Några hormoner behövs inte för att sätta i gång dem). Att man är lättpåverkad som ny förälder är helt förståeligt. Med en sprillans ny baby i huset blir vem som helst skör och beskyddande och tar gärna till sig av alla “goda” råd och “sanningar” som folk kommer med. Man vill inte freestyla för mycket och därmed riskera sin lilla guldklimps liv och framtid. Om alla andra gör på ett visst sätt måste det ju ändå funka bra (om man bortser från längre lön/pension för mammor, pappor som inte vet hur man tar hand om en baby och stagnerade könsroller). För tillfället stannar den stora majoriteten av mammor hemma med barnen, medan den stora majoriteten av pappor jobbar på. Detta leder till att mammorna förlorar pension och ekonomisk frihet. Man behöver inte vara samlingspartist för att tycka att det är viktigt att kunna försörja sig själv. Att allt fler kvinnor började ta ut skilsmässor när de började förvärvsarbete istället för att vara hemmafruar är ingen slump. Allt är kanske bra nu, men utan att måla för mycket fan på väggen, kan vad som helst hända och då är det bra att kunna betala hyra, mat och köpa ett klädesplagg då och då åt sina barn. Därför är det så viktigt att föräldraledigheten delas lika. Att staten tydligt visar att den vill att kvinnor och män ska vara jämställda. Att båda föräldrarna ska ha möjlighet att jobba och vara hemma med sina barn. Att ens förmågor, intressen och ekonomi inte sitter i könsorganen. Och eftersom vi har fört den här diskussionen minst trettio gånger på den här bloggen vet jag att någon nu kommer att säga: “Men ska staten verkligen tvinga pappor att stanna hemma och mammor att jobba? Jag tror på valfrihet, inte på tvång!” Svaret på det är: “Nej“. Staten tvingar inte någon att stanna hemma eller jobba, MEN vill man att staten ska bekosta ens föräldraledighet får man lov att böja sig för vissa krav. Som i min drömvärld alltså är en jämställd föräldraledighet. Read more
