Jag håller på att drivas till vansinne inte bara över allt jävla plockande utan också över att det ständigt är någon som pratar med mig. Eller inte direkt med mig, snarare åt mig. Jag har börjat ignorera Magnus samling av kletig stekpanna och odiskade kärl i vasken och kör diskmaskinen utan dem. Jag har också ovanligt mycket jobb, vilket jag såklart är fruktansvärt glad och tacksam över. Jag vill göra allt, men kan göra det på mina egna villkor. Det känns så sjukt bra. De första åren här jobbade jag som en lite ekorre som samlar nötter (eller vad nu ekorrar utanför Disney samlar på). Tackade ja till allt. Nu kan jag svara “ja, men i så fall föreslår jag att… “Det är så oerhört stärkande att veta till sin egen kompetens och att ibland säga nej. Min vän Anne säger alltid att när man säger nej till någon säger man ja till sig själv. Jag tolkar det som att man öppnar upp och ger plats för sådant som man verkligen vill göra. Kanske öppnar upp för något oväntat och kul som annars inte skulle ha fått plats. Det var inte alls det här jag skulle skriva om. Jag ville berätta att jag var uppe i stallet och är så skönt trött i kroppen efter att ha ridit och sprungit omkring. Magnus sa att jag luktade riktigt mycket svett. Åt en halv påse chips till lunch, det kändes väldigt amerikanskt. Sen träffade jag några kompisar och drack vin på Viddes skolas gräsmatta medan vi pratade om att bo USA. Otroligt mysigt. Hade glömt mitt ansiktsskydd hemma så jag tyckte mig få stränga blickar av alla som passerade, men det kan också ha varit min ängslighet som spelade in. Och här är veckans podd! Det blev mycket snack om Joe Bidens kommentar i The Breakfast Club, om konspirationsteorier och sorg, om Donald Trums vrede om Twitter och mycket, mycket mer. Lyssna gärna! Kommentera och tipsa kanske till och med en vän. <3 Read more
