Linn skriver om sin semester i Thailand och om hur hon haft världens bästa semester, men att hon småningom börjar längta hem till sitt sammanhang. Egen säng, vännerna, redaktionen och staden. Nu är det inte helt jämförbart att på bo hotell i Thailand och att flytta till en ny stad, men jag känner ungefär det motsatta. Det jag saknar minst av allt är sammanhanget. Jag saknar såklart familj och vänner, tycker om mina kolleger, men tycker snarare det är skönt att inte ha nåt annat sammanhang än mitt mikrokosmos bestående av Maggan och Vidar. Betraktar hellre en redaktion på avstånd än är en del av den. Det är inte för att jag är så HIMLA SPECIELL, men snarare att jag är mer av ensamtypen. El lobo solo. Minns att min syster ända sedan högstadiet (eller till och med lågstadiet?) hade ett sammansvetsat gäng som hon hängde med, medan jag visserligen hade många vänner, men ur olika genren. På den tiden kunde jag ibland känna en lätt avund. Det verkade så mysigt med en sammansvetsad grupp, men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att jag är sämre på lagsport än på individuella grenar. Speciellt i arbetssammanhang (om jag nu inte händelsevis får vara chef). Hoppas att detta inte låter för osympatiskt. Ni: Gänget eller ensamvargen? Read more
