Halva dagen har jag funderat på den här DN-intervjun med Michaela Forni som flera olika människor i mina sociala media-flöden delat. Forni pratar om att inte vara perfekt och ändå, eller just därför, må bra. Hon säger bland annat att den alltid vältränade, kolhydratbortlämnande, undersköna och belästa människan inte existerar på riktigt. Och hon hon har såklart rätt, alla är mycket mer än det man ser på bloggar, Instagram och Facebook.Jag föreställer mig att känslan av otillräcklighet hos många grundar sig i att man efter att ha surfat runt på internet en stund slarvigt klumpar ihop alla lyckade personer man följer och i sitt huvud gör dem till nåt slags övernaturlig varelse som är bra på allt. Men också på könsroller. Kvinnor ska vara på en visst sätt för att vara lyckade, män på ett annat. Det som jag irriterar mig är inte Forni själv, men att du duger som du är alltid kommer från någon som, enligt alla våra kulturella överenskommelser, redan är lyckad: alltså snygg, smal, yrkesmässigt framgångsrik och ung. Var är alla andra som också duger? Folk som inte faller inom normen för lyckad, men som kunde visa att de har lika mycket människovärde. Nu ser vi nästan bara en viss malls människor.I intervjun säger Forni att hon önskar att folk bara skulle slappna av och njuta lite och såklart är det välmenat, men det blir en form av dubbelbestraffning. Som om det inte räcker med att alla dessa unga kvinnor (och andra, men Forni talar väl mest om unga kvinnor) ska sträva efter att vara så hälsosamma, snygga, smarta, smala och framgångsrika. Det gör fel om de inte också chillaxar. Chilla bruden!Kvinnors strävan efter att vara vältränade, välklädda, välsminkade, vältaliga och det mesta annat som börjar på väl kommer från kulturella förväntningar, inte bara från dem själva. Här kommer feminismen lämpligt in, utan könsroller och stereotyper blir alla lite friare och folk frigörs från orimliga förväntningar. Skrev lite om detta på Bokhora också. Read more
