För några veckor sen i Mellan raderna pratade vi om Rebecka Åhlunds självbiografiska bok “Jag som var så rolig att dricka vin med“. Vi borde egentligen ha väntat med att tala om den eftersom den kom ut först i dagarna, men kunde inte hålla oss. Boken handlar om hur mycket Åhlund gillar att vara full och hur det till slut leder att hon dricker två-tre flaskor vin om dagen och planerar hela sitt liv kring drickandet. Den nuddar också vid hur kulturellt accepterat det är att dricka och hur ocoolt det är att inte göra det (tänkte mycket på hur vanligt det är att folk som vill signalera lycka i form av semester, kärlek, fredagsmys eller seger gör det genom att visa alkohol). Kan bara rekommendera boken. Medan jag läste kunde jag inte låta bli att reflektera boken mot mitt eget alkoholbruk. Det är nog väldigt svårt att inte göra det. Jag flyttade utomlands ungefär samtidigt som Åhlund och i början kändes det som en lång semester. Jag gillar vin och öl och the occasional whiskey. Jag dricker aldrig drinkar, men tackar sällan nej till ett glas champagne. Det jag ändå AVSKYR är sprithetsare. Folk som tror att det blir roligare för alla om alla är fulla. Det blir det kanske, jag gillar verkligen inte att vara full. Det kanske beror på ett sorgligt kontrollbehov, men jag tycker inte om att dricka mycket. Det sagt har jag ändå vikt mig och tagit den där shotten eller drinken för att inte sabba den goda stämningen i gänget genom att vara den tråkiga som tackar nej. Ogillar det och avskyr att jag är så svag att jag fallit för pressen. Är man en people pleaser så är man. Så fort en i gänget tackar nej (och det inte beror på de accepterade orsakerna: gravid eller kör bil) uppstår nåt slags obehagligt obalans där de som vill dricka mer kanske för bråkdelen av en sekund är tvungna att se över sin egen konsumtion. Eftersom det är obehagligare att tänka på sin egen relation till alkohol än att tvinga alla att dricka lika mycket vinner oftast alternativ två. Jag har inte alltid varit så här begränsad. Både när jag bodde i Holland och när jag bodde i Argentina var jag ofta full. Hade också ofta kemisk ångest dagen efter. Nu är jag verkligen inte nykterist. Jag tycker rentav att det skulle vara en sorg att aldrig mer få dricka ett riktigt gott vin (alkoholfri öl funkar bra och jag skulle nog inte sakna whiskyn alls). Jag har haft det otroligt roligt som full (tror jag). Många dagar i veckan dricker jag ett glas vin, men det finns liksom en spärr i mig som inte tycker det är speciellt gott efter fler. Vet ni, det tar emot att skriva det här eftersom det låter så sjuuuukt präktigt och ointressant. Fingret i luften: Här är fru Lagom är Bäst. Men tröstar mig med att det är vår alkoholvurmande kultur som tittar fram och får mig att känna så. Eller så är jag lite tråkig. (Det sagt är det mycket enklare att inte dricka sprit eller inte bli full i Los Angeles. Här ifrågasätter aldrig någon folk som tackar nej till spriten. Det kommer aldrig följdfrågor. Här får man vara ifred som potentiell tråkmåns). Read more
