Så här såg jag ut 2008. Dags att köra pannlugg igen kanske. Magda ville att jag skulle publicera en ledaren från tidigare i höst. Here goes: Det är inte min mening att skapa dålig stämning i den här ledaren, men jag har tyvärr lite dåliga nyheter. Vi kommer alla att dö en dag. De lite bättre nyheterna är att det med största sannolikhet är länge till dess. Faktum kvarstår ändå, varenda en av oss kommer förr eller senare att tassa över till den andra sidan. Ingen kommer undan, inte ens du. I somras lyssnade jag flitigt på Johanna Koljonens radioprogram Jättestora frågor. Programmets sista vecka i etern handlade om döden, vår relation till döden, vad som händer med ens kropp när man dör, om varför vi inte vill acceptera döden som faktum, om Harry Potter och om begravningsmat. Koljonen berättade bland annat om den amerikanska sjuksköterskan Bonnie Ware som jobbat med palliativ vård (för er som inte har google till hands just nu: pallativ vård betyder vård av den döende människan) och som skrivit en bok om vad folk på sin dödsbädd ångrar mest. Det visade sig att nästan alla ångrade ungefär samma saker. Det som döende människor mest av allt grämde sig över var att de inte levt sina liv som de själva önskat. Istället hade de böjt sig efter vad de trodde var andra människors förväntningar. På andra plats ångrade man sig över att ha jobbat så mycket (det här gällde precis alla manliga patienter och en stor del av de kvinnliga). På tredje plats ångrade folk att de inte haft mod nog att uttrycka sina känslor. De önskade att de konfronterat människor de var arga på och att de uttryckt sin kärlek tydligare för andra. På fjärde plats ångrade man att man inte upprätthållit vänskapen med goda vänner och på femte och sista plats att man inte tillåtit sig själv att vara lycklig. Enligt Ware är folk så rädda för förändring att de hellre stannar i en livssituation som inte är särskilt bra, än går vidare och tar ansvar för sin egen lycka. Själv har jag aldrig legat inför döden, eller ens fått råd av någon som är på väg att ta ner skylten. Jag kan därför inte bjuda på några slående livsvisdomar. Mitt eget bästa och ödmjuka råd är ändå att lyssna på magkänslan och komma ihåg att det mesta man vill göra faktiskt är möjligt. Själv har jag insett det först på sistone. Om man börjar med att frigöra sig från att rutinartat göra precis som alla andra har man kommit en bra bit på vägen. Det här numret av Papper är fullt av folk som röjt sina egna stigar, struntat i inbillade eller verkliga förväntningar och gjort som de själva vill. Vi skriver om nya sätt att skicka in en arbetsansökan, om att säga upp sig och skapa sitt eget jobb, om att välja ett yrke som gör att man jobbar då alla andra är lediga, om att misslyckas, försöka igen och till slut lyckas. Temat i höstens Papper är företagsamhet och att göra sina egna val. Vi kommer alla att döden dö en dag, men fram tills dess kan vi i alla fall leva våra egna liv. Allt annat är slöseri med just livet. Jag ber föresten om ursäkt för att rubriken på den här ledaren påminner om titeln på ett Kent-album, det är inte meningen att vilseleda er Jocke Berg-fans. Read more
