Jag sände min sista grej lite i ett på morgonen och hade svårt att somna efteråt. Det var en kombination av nyheterna och adrenalinet som dyker upp när man gör live-tv. Var trött som en sengångare när jag vaknade följande morgon, men när barnen fått frukost och tagits till skolan sa Magnus att han tänkte surfa. Jag kollade på appen som visade högvatten och hårda vindar, inte speciellt bra alls, men någonting i mig fick mig ändå att hänga på. Havet är bara 17 grader och kändes riktigt kallt när jag dök under den första vågen, men sen såg jag dem. Vågorna i perfekt form. De bröt ännu inte för nära stranden. Jag paddlade, kände hur kraften av vattnet lyfte upp bakdelen av min surfbräda, ställde mig upp och åkte längs med vågen medan jag hörde ljudet av den som bröt bakom mig. Det var en av de längsta vågor jag tagit och när jag paddlade ut igen kom delfinerna.Det påminde mig om att naturen alltid hjälper. Ingenting är så mörkt som det känns i vargtimmen eller framför en flimrande skärm. Allt går att lösa och ingen av oss är ensam. Efter surfingen tog vi med Vidar och åkte in till Natural History Museum i South Central. När jag pluggade på USC tillbringade Vidar och Magnus nästan varje fredag där. Det var lugnt och fint och mysigt. För första gången på flera år (känns det som) höll jag mig borta från nyheter. Jag umgicks bara med familjen. Senare handlade vi på Trader Joes och sedan fick jag äntligen, med bara fyra timmar av sömn i kroppen, ta en ordentlig tupplur. Och nu skriver jag det här.Jag ska kolla på Somebody somewhere och surfa mer imorgon. Vem vet, just nu tar jag en dag i taget och är glad för att bo i Kalifornien. Hur mår du och hur går dina tankar?
