Efter att ha läst Marcus Stenbergs bok “Jag har inte råd” har jag funderat extra mycket på hur vi pratar om pengar. Om hur vissa statussymboler är skämmiga och andra fina. Om hur folk vägrar att säga hur mycket de tjänar, men ändå är noga med att visa det genom dyra konsumtionsprodukter. Eller åtminstone illusionen om att de tjänar bra. För tjänar man mycket pengar är man en lyckad person i vår kultur. Egentligen tycker jag att alla borde vara mycket mer transparenta med sina löner och arvoden. Att jämföra sina lönekvitton på arbetsplatsen gynnar arbetstagarna, detsamma gäller arvoden för frilansare. Vi borde prata om bolån, räntor och försäkringar. Inte se det om ett personligt misslyckande om vi betalar mer än någon annan. Det är nämligen bara de giriga företagens/bankernas fel. Jag fattar att det sittet så djupt i vår kultur att inte prata om pengar att det är svårt att börja, men tänk om vi körde baby steps. Pratade pengar med den närmaste kollegan och familjen om löner, arvoden och priser. Långsamt gjorde det mindre stigmatiserat. Det ska vara fint att prata om pengar. Ibland gör folk faktiskt det. Det krävs minst två händers fingrar (eller någon som kan räkna till tio utan att använda sina händer) för att komma fram till antalet personer som på bokmässan frågade mig om HUR vi kan ha råd att bo i Los Angeles. Jag har ännu inte vant mig vid att redovisa mina inkomster för halvbekanta och svarade: “Alltså ärligt talat, jag vet inte. Vi jobbar. Skriver artiklar, reportage, krönikor, böcker, bloggar, gör podcaster och sånt“. Om man enbart använder sig av Instagram som källa ser det kanske inte ut som om vi gör särdeles mycket annat än njuter av Los Angeles, men i verkligheten jobbar jag ganska hårt och tackar ja till det mesta. Lyxen att tacka nej är förresten något vi pratar om i senaste podden. Den ligger uppe nu, bland annat på Acast. Read more
