Imorse intervjuade jag Ulla Donner, som är en otroligt smart illustratör och serietecknare, för min poddserie Peppe möter (blir glad om ni lyssnar och ger den en liten glad recension! TACK! Avsnitten är korta och fulla med bra tankar från smarta författare). Ullas seriealbum Skiten vann för övrigt Serie-Finlandiapriset i år. Avsnittet med hennes kommer först ut nästa vecka, men den som väntar på nåt gott osv. Vi pratade bland annat om vems ansvaret är att allt går åt helvete i världen, den enskilda människans eller större entiteter. Ulla sa att vi sätter för mycket ansvar på individen och individens konsumtionsval. Det är lättare att peka på en person som flyger till Thailand än att peka på ett helt system som gör flygen billiga. Hon sa också att vi som individer, som vill göra rätt, mår illa eftersom det är praktiskt taget omöjligt att leva som en genomgod människa i det senkapitalistiska samhälle vi byggt upp. Vi borde fokusera mer på kollektivet och hur vi tillsammans kan skapa en förändring. Okej, just den här diskussionen kommer ut först nästa vecka och då får ni lyssna på Ulla. Vår diskussion fick mig att fundera på sociala medier (skrev jag redan om det här eller pratade vi om deti Magnus och Peppes podcast?) och att vi mår så dåligt av sociala medier eftersom de tvingar oss att hela tiden fundera hur vi som person uppfattas av andra. Vi är våra egna PR-personer som anstränger oss att skapa en viss offentlig bild av oss själva. Innan vi publicerar en bild/video/textsnutt måste vi avgöra hur den kommer att tas emot. Det vi vill mest av allt på Twitter/Instagram/TikTok är ju att få bekräftelse (= visa oss smarta, snygga, roliga, duktiga etc). Nu kommer någon att protestera och säga att hen absolut inte gör det, men då får jag be dig rannsaka dig själv. Det finns andra, mer diskreta sätt att kommunicera. Inget fel med bekräftelse, att bli sedd (och gärna älskad) måste vara den mänskligaste av alla egenskaper. Men att ständigt visa upp en polerad, snuttifierad version av sig själv är tröttsamt och ärligt talat inte speciellt intressant. Tidigare idag föreläste framtidsspanaren Paulina Modlitba för Friday Lab om hur hon tror att pandemin kommer att påverka framtiden. Förutom att vi tvingas bli snabbare på innovationer, mer kreativa, spränga fantasigränser och träffas i mindre grupper sa Paulina också att hon tror att vi kommer att visa oss mer mänskliga. Att vi på sätt och vis kommer närmare varandra när vi är tvungna att hålla möten på Zoom i våra vardagsrum, se programledare sända late night-shower utan tekniker och sminköser, inte skapa content på basen av glamorösa resor till Dubai. Att begränsningarna tar bort det ytliga finliret och vi visar oss som helt vanliga människor (insert bild på This American Lifes Ira Glass som spelar in podd i sitt klädskåp). Kanske insikten att vi alla bara är små människor som kämpar på är det som kommer att ta oss från det extrema individfokuset och få oss att engagera oss som kollektiv. Inte tro att vi kan förändra världen genom att peka på enskilda personer som vi tycker gör fel, eller skapa nån slags onlineidentitet genom att bara dela kommentarer och artiklar om hur hemsk världen är, utan istället tänka större och fundera på vilken sorts lagstiftning/regelverk vi vill att alla människor följer och hur vi tillsammans kan påverka att det blir så. Ja, så här inspirerad blev jag av att tala med Ulla Donner och lyssna på Paulina Modlitba. Man ska väl omge sig med människor som är smartare än en själv så något gjorde jag rätt idag. Inser nu att jag kanske borde ha sparat detta lösa snack till en podd. Skriver dessutom med två barn som aldrig slutar att prata med mig så det blev kanske lite otydligt. Fattade någon av er vad jag menade? Och vad tycker ni? Read more
