För en tid sedan pratade jag med en tvåbarnsmamma som menade att hon bestämt sig för att ta hand om allt hushållsarbete och barnaskötsel eftersom hon helt enkelt inte orkade bråka om jämställdhetsgrejer med sin man. Hon sade att hon hellre levde ojämställt än grälade sig fram till dålig stämning och till slut kanske skilsmässa. Jag har funderat mycket på det hon sade. För mig skulle det vara svårt att leva med någon som anser att hans tid är viktigare än min och som hellre överlät alla tidiga morgnar och dammsugning till mig eftersom han tycker att det är skönare att sova eller kolla på tv eller dricka öl med sina polare. Å andra sidan händer det antagligen att folk blir kära i varandra innan de hållit den där intervjun om sin blivande partners inställning till jämställdhet och rättvist liv tillsammans. Och vad gör man om man plötsligt blir gravid*? Tvingar snubben att få nya värderingar? Eller bara står sitt kast, ligger i sängen man själv bäddat och biter ihop? I dag har jag alltså funderat på hur mycket man ska kompromissa för kärlekens skull. Har inget svar. Bara funderat. *typ kör med “säkra peridoer” och simsalabim så har en baby i magen! Read more
