I dag fyller Majlis tio månader. När vi tar henne på rutinkontroll till barnläkaren ligger hon alltid högst upp på alla kurvor. Majsan är både längre och tyngre än sina amerikanska babykolleger. Barnläkaren brukar försynt fråga oss hur mycket vi matar henne, påpeka att hon inte behöver dricka mjölk på natten längre och sedan ge oss en dokument där det står att det är bra för barnet att äta grönsaker, men inte socker. Jag tror att läkaren misstänker att vi tvångsmatar ungen med choklad och chips. Det gör vi inte. Majmaj råkar nu bara vara en trind bebis. När Vidar var baby i Finland var han minst lika tjock, men det struntade rådgivningspersonalen om. Maggy och jag fick istället fylla i blanketter om hur mycket alkohol vi dricker och ta med oss hem en broschyr om alkoholmissbruk. Här i Los Angeles yppas inte ett pip om spriten (eller gräset heller för den delen). Jag säger inte att fettföraktet är mindre i Finland, men där insinuerar man i alla fall inte att babyn borde banta. Det värsta man kan vara, gammal som ung, är uppenbarligen överviktig. På Viddes skola klagar mammor öppet över sina post-graviditetskilon och stoltserar med att de stigit upp klockan fem på morgonen för att gå på spinning. I Kalifornien råder det ju strandsäsong nästan året om. Bikinin vilar aldrig! Papporna skojar om hur feta deras fruar var när de väntade barn och skrattar sen åt sina egna skämt. Mammorna pratar om specifika dieter och ger sig själva bannor för att de ätit glass flera gånger veckan innan. När de ser Majlu utbrister de “Oj, det var en stor baby! Men var inte orolig, när hon börjar gå rinner nog babyfettet av henne” Jag vill hålla för både Viddes och Majlis öron och fräsa att jag faktiskt struntar i om mina barn är tjocka, smala eller mittemellan så länge de är lyckliga och friska. Sen vill mammorna vara kompensationssnälla mot mig och säger “You’re so skinny!“. Jag brukar le vänligt och tänka att om man nu absolut ska ge varandra komplimanger baserade på utseende kan man väl vara lite mer kreativ än att bara säga: “Du är så smal!” och förvänta sig att mottagaren ska bli jätteglad och därmed bekräfta att det finaste man kan vara är smal. Varje gång smal är en komplimang blir nämligen tjock det motsatta. Smalhetsnormen hålls stadigt på plats i USA samtidigt som två tredjedelar av alla amerikaner överviktiga (om man nu ens kan använda begreppet “överviktig” utan att bekräfta smalhetsnormen). Det innebär att fler än hälften, kanske till och med två tredjedelar av befolkningen, går omkring och är missnöjda med sina kroppar och dessutom blir utsatta för fettförakt. Herregud så sorgligt. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt värdera sig själv och andra på basen av vikt och storlek. Och sannerligen inte att börja med det så fort ett barn föds. Ibland får jag panik av det här landet. Read more
