Två saker ger mig i nerven. Vi kan börja med det populäraste, alltså folk som förfasar sig över att barns skärmtid. För ett par veckor sedan skrev till exempel DN om hur Pokemon-spelandet kan ligga bakom ökande psykisk ohälsa. Att barn som spelar mycket drabbas av koncentrationssvårigheter, sömnlöshet och ja sen var det ju den där galenskapen. DN-skribenten refererar genomgående till en bok “I-Minds” av Mari Swingle. I en svarstext veckan därpå visar det sig att Swingle själv säljer behandlingar mot internet- och mobilberoende: “…vilket gör att hon har anledning att vinkla forskningsresultat eller presentera utvalda delar som stödjer hennes affärsverksamhet. Internet- och mobilberoende existerar inte som en diagnos…. Just skärmtid är en sak som många vuxna har frågor om och forskningens svar är alltid att det inte finns stöd för att ge konkreta rekommendationer – tiden unga spenderar på nätet är inte det väsentliga när det kommer till psykisk ohälsa. I stället handlar det om att fokusera på annat; vad de unga gör på nätet, hur de mår i vardagen och hur vi kan stötta dem, på och utanför nätet. Det är givetvis bra att barnen rör på sig och inte sitter stilla dagarna i ända. Och nätmobbning är ett problem. Precis som skolmobbning och all annan mobbning. Samtidigt finns det forskning som visar att barn som spelar mycket är bättre i skolan än barn som inte gör det. Elza Dunkler, Sveriges ledande expert inom ämnet internet och barn säger: “Det finns ingen forskning som visar att det skulle vara skadligt för barn, stora som små, att använda en surfplatta. Eftersom vi använt tekniken under en sådan kort period är det inte ens möjligt att kunna se några resultat av en eventuell forskning.” Det jag blir GALEN på är moraliserandet kring barnens teknikanvändande. Allt nytt är inte per definition djävulens påfund. Så här var det också när boken kom (det enda man skulle läsa var bibeln), radion, tv:n och så vidare. Det är klart att ingen mår bra av att sitta och göra exakt samma sak under dygnets alla timmar, men barnen kommer inte att bli hjärndöda, få autism, psykisk ohälsa eller bli socialt felanpassade av att spela Pokemon Go eller leka med ipadden. För att inte tala om moraliserandet kring föräldrars teknikanvändande. I dag finns det en insändare i Helsingin Sanomat där skribenten förfasar sig över en mor som under en 40 minuter lång tågresa endast såg ner på sin telefon och inte gullade med sitt barn. Om vi bortser från att insändarskribenten givetvis vet noll om hur den här föräldern aktiverar sitt barn och att fyrtio minuter är en väldigt kort tid kan jag inte låta bli att undra om alla dessa 40-, 50, 60 och kanske till och med 70-talister verkligen satt och lekte pedagogiskt med sina barn under dygnets alla vakna timmar. Tänk om föräldern satt och jobbade, bokade pedagogiska aktiviteter för sitt barn eller bara läste en bok? Är det okej att läsa en bok i fyrtio minuter utan att lyfta upp sin tvååring? Och måste det i så fall vara en bok eller får man läsa på en platta eller, gud förbjude, på telefonen? Tror ni folk skulle skriva sura insändare till dagstidningarna över föräldrar som satt och läste böcker på tåget? Eftersom jag varken är forskare eller moralist kan jag inte ge er några råd. Själv gör jag följande: Låter ungen spela så mycket han vill, ibland vill han mer ibland mindre. Det finns ingen drama kring ipadden eller playstationet. Vi låter också sexåringen leka i poolen, klättra i träd, cykla, åka skateboard, träffar kompisar och läser varje kväll högt för honom (och låter honom göra samma sak för oss). Men vi tar också med honom när vi träffar vänner på middag, när vi gör ärenden på stan och ibland när vi jobbar. Vår främsta uppgift är nämligen inte att ständigt vara underhållningsansvariga för vårt barn. Ibland får han vara med på sånt han tycker är tråkigt. Föräldrar, de allra allra flesta av er gör ert bästa och vet ni vad, ni gör antagligen ett skitbra jobb! Att ytterligare sätta press och dåligt samvete på er småbarnsbörda gör knappast er till ännu bättre mammor och pappor. Speciellt då det inte finns några forskningsresultat som visar på att ni gör fel. Jag lovar att det blir bra vuxna av era ungar även om de inte lekt med kottar och stickor samtidigt som ni haft oavbruten ögonkontakt med dem i fem timmar varje dag. Det andra är hur begreppet “sockerfylla” är en myt. Men det kan vi tala mer om nästa vecka. Read more
