Imorse när Majlis väckte mig var jag så fruktansvärt osugen på att stiga upp. Det var kyligt och mörkt ute och ja ni fattar. Det fanns inga andra alternativ än att hoppa ur sängen, ta upp ungen och stapla in i köket för kaffe. Medan morgonrutinerna pågick scrollade jag såklart igenom sociala medier och e-post och hittade några bränder att släcka. När det är morgon här har ju Sverige och Finland arbetat sig igenom hela dagen och haft god tid på sig att skicka uppgifter till L.A. Jag kastade mig således över datorn, började väckningsprocessen med Vidar, bytte en blöja (code B) och försökte dricka lite kaffe. Mailade och skickade bilder och korrigerade texter. Allt med Majlis fastklistrad i mig. Hon är nämligen inne i fasen där hon tror att hon ska bli moderlös om jag inte fysiskt håller i henne hela tiden. Min puls låg på 150 och kände mig värdelös på alla livets områden. Till och med på ridning. Sen åkte jag till stallet där det firas stigbygellös november månad och vi red hela lektionen med tyglarna i ena handen, utan stigbyglar. Tänkte mycket på det Frida sa om att man på Mill Creek fokuserar mer på att ryttaren ska sitta helt rätt än på att hästen ska se snygg ut. Jag kommer att ha träningsvärk i en vecka, men mitt humör är också avsevärt mycket bättre. Tänk att djur kan få en så lycklig. Det skadade ju inte att min älsklingshäst Tony är tillbaka. via GIPHY Read more
