Jag förstod aldrig att det skulle röra upp så många känslor att skriva den där boken. Det är som att räcka fram sitt lilla pickande sparvhjärta och hoppas att ingen ska krossa det. Vanligtvis har jag en lätt ångest när tidningen Papper kommer ut. Vågar aldrig läsa den eftersom det är så irriterande att hitta tryckfel och felskrivningar eller bara att tycka att mina egna texter är ganska medelmåttliga. Som tur har den här ångesten lättat lite under de fyra år som jag jobbat på tidningen och jag har till och med utvecklat en relativt hård hud när det kommer till elaka kommentarer. I will live hur dumma folk än är, liksom. Men boken är en annan sak. Det finns så mycket mer känslor och hårt arbete bakom den att jag tror att jag på riktigt kommer att bli ledsen om nån hånar den. Papper är jobbet, boken är mer personlig. Read more
