Nej, nu överdrev jag lite. Vi ska inte skilja oss., trots att vi ibland går varandra på nerverna. I går när vi cyklade till Venice blev jag oproportionerligt irriterad över folk (turister) som promenerade på cykelvägen. HUR svårt ska det vara att tyda den vita cykelsymbolen målad på cykelbanan? Jag påmindes om att jag kände samma irritation i Helsingfors. Hemma försöker jag ta det launa, men blir onekligen störd på följande fenomen: När Magnus städar undan i köket och alltid gör det till 85 procent. Då känner jag att han liksom undermedvetet städar undan som en tjänst till kvinnfolket, vars uppgift det EGENTLIGEN är att städa, och allt han gör är bara bonus. I Magnus försvar har han tagit till sig min sakliga feedback och brukar nu anstränga sig för att få undan allt. När någon i hushållet drar ut min datorsladd för att själv ladda sin manick och inte sätter den tillbaka sladden när han är klar. När Magnus byter blöja på Majlis, men tycker det är för jobbigt att dra på henne byxor. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att dessa är petitesser och att jag gör hundratals dumheter som driver Maggan till vansinne, men det botar inte min irritation ett dugg. Tänker att det väl är en sorts kärlek, att identifiera saker som går en på nerverna, försöka lösa dem och om det inte går ändå vilja fortsätta med personen.Vad irriterar er oproportionerligt mycket? Folk som lämnar den där extra fliken folie kvar mellan smör och locket till smörförpackningen? Att inte stänga locket till toaletten? En milliliter mjölk kvar i kartongen? Att föra ut soporna blir ett slags jengaspel? Read more
