I går hade jag ridlektion och när jag drog på mig ridbyxorna slog det mig att jag nu känner igen min kropp. Den kändes som den kroppen jag är van vid att ha. Jag säger verkligen inte att det är en normativt perfekt kropp. Jag är ju en sliten och hängig tvåbarnsmor, men när jag stod där med ridbyxorna kring knäna kände jag mig stark igen. Och fan, lite snygg också med tanke på hög ålder och den pärs kroppjäveln kämpat sig igenom de senaste månaderna. Men det får man väl inte längre säga i det här landet. Tänk ändå vad ens kropp fixar. Först bygger den en baby i sig, sen släpar den på en massa extra vikt, pressar ut en klump på flera kilogram, GENOM SITT KÖN, producerar mat åt ungen, läker ihop och en dag är den mer eller mindre sig själv igen. Fatta att kroppen fixar detta! Helt frikkin otroligt. Tänker fira med ett glas champagne den här onsdageftermiddagen. På minussidan är att jag är ganska trött. Läste nånstans att kroppen under de två första månaderna producerar nåt slags hormon som gör att man orkar vaka på nätterna, men att det liksom ebbar ut. Majlis vaknar visserligen bara två gånger varje natt och ofta tar Maggie den ena matningen, men jag känner mig ändå så helvetiskt trött varje dag. Ja ja, this too shall pass får en väl tänka. En dag sover jag hela nätter igen. Och på plussidan är ju ganska gullig bébé. Read more
