I dag har jag tänkt på män i grupp. En före detta kollega från Hufvudstadsbladet som nu för tiden jobbar på Yle hade skrivit en text om hur nästan alla frivilliga på Röda Korset sedan flyktingkrisens början är kvinnor. Kommentarsfältet under texten bubblade såklart av förnärmelse och ilska. Där fanns förklaringar som att kvinnor “biologiskt är mer lämpade” för att “omhänderta” och att det är “flyktingarnas vackra mörka arabiska ögon” som får damer att ställa upp på förläggningarna. Där fanns också de som påpekade att de faktiskt hjälpt till (genom att betala skatt). “Det finns faktiskt män som hjälper till, det är fult att generalisera!”Män hatar att man talar om dem som grupp. Det är för att vita snubbar är så vana vid att vara individer. Kvinnor, rasifierade, HBTQ-personer och människor med funktinsnedsättningar är vana vid att bli omtalade som ett kollektiv med vissa egenskaper. När en man begår ett brott är han en individ. En galning, en brottslig eller kanske en person med en mycket svår barndom. Om tusentals likadana brott sker årligen av män är det fortfarande individer. Att påtala ett mönster är oerhört kränkande för de män som inte begått det här brottet. När andra än vita män gör någonting representerar de alltid en grupp: En kvinna krockar med bilen = alla kvinnor är dåliga på att köra bil. En invandrare våldtar en kvinna = invandrarens kultur är en våldtäktskultur. Den som är mest priviligerad har mest frihet att vara individ. Män i grupp är inte onda och alla andra utanför den här motvilliga grupp är inte per definition goda. Folk har bara olika privilegier. Read more
