Vi tog en liten promenad så här på kvällskvisten. På väg ner för Högbergsgatan kommer det en man i 30-års åldern emot oss. Tre meter framför oss stiger han fel, gör en imponerande piruett i luften och landar på rumpan. Magnus och jag skriker unisont OJ! och frågar sedan killen om han är okej. Duden skäms som om vi kommit på honom med att masturbera och menar röd om kinderna att han är fullständiigt oskadd. Sedan skyndar han vidare. Så fort vi passerat varandra börjar Mags och jag skratta. Vad är det egentligen som är så underhållande med folk som halkar? Är det ren sadism som gör det så roligt? Och varför upplever man det själv så otroligt pinsamt då man drattar på ända? Vare sig man spräckt svanskotan, krossat skallen eller bara brutit en arm är man ba: Nej, nej ingen fara här inte! Jag ska bara torka upp lite hjärnsubstans och blod och fortsätta vidare. Vad är liksom grejen? Read more
