Förra veckan hade Yle en intervju med emeritus professor Timo Airaksinen som pratade om hur viktigt det är för män att ta lite ledigt och hänga med andra män, utföra manliga aktiviteter och prata om manliga saker (alltså: jaga, fiska och vandra, om ni undrar). Texten avslöjade också att det finns män som trivs moll allena. Fair enough, tänker ni nu, det ÄR bra för män att upprätthålla sociala kontakter. Det finns undersökningar som visar att var femte man i Finland känner sig ensam. Men för att återgå till Yles intervju var det faktiskt lite konstigt att man inte lagt till att kvinnor givetvis också gillar att umgås och inte umgås och utföra aktiviteter (utanför det oavlönade hushållsarbetet som kvinnor, som bekant utför i mycket högre grad än männen). Eller att man till och med kunde generalisera och skriva att människor tycker om att vara lediga. Sedan fortsätter intervjun med att Airaksinen slänger ut påståendet om att finska kvinnor är kontrollerande och bestämmer hur männen ska klä och uttrycka sig och hur man ska prata om sex. “Den finländska kvinnan är mycket krävande”. (direktcitat). Professorn fortsätter att förklara hur svårt den finländska mannen har det eftersom jobb och familj tar upp så mycket av hans fritid. “Mannen kan inte alltid vara en sympatisk och empatisk familjefar om han inte får sin egentid”. Jag kan inte undgå att fundera kring om han subtilt menar att detta är en förklaring till varför nästan hälften av alla finländska kvinnor blivit misshandlade? Ja, man baxnar. Nu kan man ju tycka att det här är en vanlig stolle som råkat få sina 15 minutes of fame, men det problematiska i den här texten är att Yle publicerar den utan någon som helst kommentar, fakta, statistik eller ifrågasättande. De bara publicerar den utan någon som helst journalistisk inblandning, som om Yle var Airaksinens privata språkrör och informationskanal. Det är inte professorn som ska skämmas (jo, lite för det finns faktiskt ett tak på HUR generaliserande och fördomsfulla uppfattningar en människa får ha 2016), utan journalisten och i längden journalistens chef. HUR kan man publicera sån här goja utan att ifrågasätta påståendena? Om det var en insändare i en kvällstidning eller till och med en krönika som är dragen till sin spets för att provocera skulle jag eventuellt ha lite förståelse, men nu är det en redaktionell text, under kategorin”nyheter”, på public service. Herregud. Skäms Yle! Read more
