Eftersom ett par av er varit nyfikna på vår enbarnspolicy tänkte jag försöka förklara hur jag känner. Jag förbehåller mej rätten till meningsbyte*, men av dessa orsaker räcker ett litet barn mer än väl för tillfället: 1) den altruistiska orsaken: den finns redan mer än tillräckligt med människor på den här jorden. 2) den ekologiska orsaken: relaterar till orsak nummer ett. Det är inte hållbart med så här många västerlänningar på vår jord. 3) graviditetsorsaken: jag avskyr att vara gravid. Jag är visserligen i fysiskt god vigör, kan sova på nätterna (utan minsta lilla kisspaus), klättrar upp för sju trappor minst en gång om dagen, promenerar som värsta nomaden och vet inte ens vad foglossning eller hemorrojder innebär. Däremot stör det mej att jag plötsligt är Den Gravida Kvinnan i första hand och Peppe i andrahand. Säkert lite som att vara invandrare i Finland, först är man utlänning, sedan individ. Dessutom är graviditet Ansvar, utan Kontroll och det skrämmer mej. 4) den ekonomiska orsaken: jag vill inte flytta bort från stan och vi har knappast råd med en fyrarummare i Rödbergen (på länge ännu). 5) normorsaken: det stör mej att normen är två-tre barn och har man fler eller färre ska man veta hut. 6) den egoistiska orsaken: jag har inte lust. Det känns rätt att bara ha ett barn. Och som vanligt respekterar jag era val att skaffa två, inget eller tretton barn. Huvudsaken är att alla gör som de själv känner att är rätt. *vem vet, kanske jag har en helt annan åsikt efter att Vidde anlänt. Folk har ju genomgått personlighetsförändringar. Read more
