Alltså kvinnokroppen, hur fantastisk är inte den? Tänk att den först skapar en liten människa, bär på hen i nio månader, sedan pressar ut ungen och efteråt återgår till mer eller mindre status quo. Fast med förmågan att mata barnet. Nu vill jag inte vara den som startar ett könskrig här, men herregud så kapabel kvinnokroppen är jämfört med manskroppen. Och ändå är det kvinnans kropp som ständigt inte duger. Som alttid borde vara smalare, muskulösare, tjockare, starkare, blekare, yngre, fastare eller vad som helst som den inte för tillfället. Det är kvinnokroppen som hela tiden ska befinna sig i ett förbättringsläge och föra nåt slags kamp mot sig själv. En kamp som helt enkelt inte går att vinna. I dag drog jag på mig ett par lösa jeans. Som jag har LÄNGTAT efter jeans. Kände mig som om jag erövrat Mount Everest eller vunnit Nobelpriset i litteratur, utan att vara Bob Dylan. Ni vet kanske den där förrädiska känslan av att man efter att ha fött barn plötsligt är pinnsmal, eller man känner sig pinnsmal eftersom man inte längre har en baby i magen. Och man VILL det så gärna vara smal eftersom man helst blixtsnabbt ska se ut som dagen när man blev gravid och för att man inte står ut med att folk frågar en när babyn kommer, och man måste svara: “För en månad sen“. Efter en förlossning har man i praktiken en mage som mest av allt påminner om fem månader in i graviditeten. Mjuk och go. Eller nu talar jag bara om mig själv. Minns att jag nån vecka efter att ha fått Vidde klämde in mig in i en Acne-klänning och kände mig supersmal och snygg. Efteråt, när jag såg bilder från festen insåg jag att pinnsmal kanske var en överdrift och skämdes för att min mage putade. Den här gången ska jag i alla fall cut min mjuka putmage som slack. Kan jag kränga in mig i ett par byxor: Good for me! Måste jag vänta sex månader på skinny jeansen: Good for me! Kvinnokroppen är för cool och kapabel för att snackas skit om. Read more
