Jag skulle klippa Majlis naglar som påminde lite för mycket naglarna på häxan i Hans & Greta och klippte henne i tummen. Först tystnad. Sedan panik från båda hållen och till slut det där skriket som en baby får ur sig då hen inser att en förälder gjort hen illa. En blandning av besvikelse, förnärmelse och smärta. Själv ville jag begå harakiri av dåligt samvete, men sen slog det mig att min död knappast skulle hjälpa barnet. Imorgon när jag flyger upp till Vasa för att hålla en föreläsning kommer jag att få de där irrationella tankarna man får som relativt nyförlöst: planet kommer att störta och det enda minnet Majlis har av sin mor är ett ärrat finger. (Har någon av er erfarenhet av dylika känslor?) Read more
