I går bjöd Karin mig på Svenska Teaterns Aurora Karamzin, de bäst anpassade. Mycket fin och rörande pjäs. Genom hela skådespeleriet dog folk, och speciellt barn, som flugor och jag satt och snyftade lite diskret bredvid Karin. För en kort stund blev jag så till mig att jag beslöt mig för att Magnus och jag måste försöka få fler barn eftersom ungar tydligen stryker med hela tiden, men känslan gick över. Och inte nog med att jag tyckte om pjäsen, dräkterna var dessutom vansinnigt snygga. I morse när jag träffade Karin konstaterade hon det jag själv funderat på halva kvällen, men inte vågat säga högt. Det känns alltid lite motigt att gå på teater. Lite som före ett motionspass, orka liksom. Men efteråt är man alltid nöjd och uppgiggad. Karin:“Det är lite som motion för själen” Read more
