Ett tecken på att man börjar bli gammal är att man blir glad när man ser vad ungdomen sysslar med och fattar det. Okej, tror att man fattar det. Detta är vad jag snappat upp på Tiktok. Innelistan: Mittbena och lösa jeans. Utelistan: stuprörsjeans och emojin som skrattgråter (jag har alltid haft svårt för just den emojin, men känner mig ofta oartig om jag ibland inte slänger in den. Kan vi byta ut den nu? Det måste finnas någon bättre. Kom med förslag). En annan sak som jag snappat upp på sistone är Clubhouse. Nu är det ju mest medelålders mediafolk där än så länge, inte ungdomen, men på det stora hela är jag glad varje gång jag lärt mig nåt nytt på social medier. Eller haft orken att göra det. Det inger mig ett falskt hopp om att jag motat bort ättestupan för en stund i alla fall. Igår drog jag mitt första Clubhouse-event. Jag skriver och är (snart) redaktör på Vad vi vet och igår drog jag också mitt första Clubhouse-event med dem. Temat var Covid-situationen i Los Angeles. När jag om ett år ser tillbaka på det här mötet kommer jag säkert med ömhet att tycka att jag var fumlig och oerfaren. Men det är vi alla när vi börjar med något. Clubhouse är alltså den nya sociala media-plattformen alla snackar om den här veckan. Istället för att skriva eller lägga upp bilder/videos pratar eller lyssnar man. Antingen startar man ett eget rum med några co-hosts (jag tycker att det blir bäst om man är fler än tre-fyra och färre än tio), sedan snackar man om ett tema medan andra kan smyga in och ut i rummet för att lyssna. Inget spelas in, det är här och nu. Överraskande kul att båda lyssna och själv prata. Maja och jag började såklart genast planera ett Friday Lab-event. Jag hör av mig när det blir av. Vi kan väl förresten följa varandra där? Read more
