Senast i dag var det någon som skrev att Twitter domineras av arga feminister (det tycks vara viktigt att alltid använda ett adjektiv framför ordet feminist). Jag fattar att det kan vara störande att i sitt flöde ha en massa feminister som kritiserar patriarkatet och påminner den vita medelklassnubben om hans privilegier (och den vita medelklasskvinnan om hennes). Men feminism (eller vilken som helst annan politisk rörelse) är ingenting som utvecklas av sig själv, för att vi ska nå jämställdhet måste vi prata och agera. Förra veckan fick jag ett mail av en av mina handledare med en länk till sidan Ban Bossy. Ban Bossy är en rörelse uppmanar folk att sluta använda ordet bossy och istället prata om att leda. En av initiativtagarna är Sheryl Sandberg (Facebooks Vice VD). Sandberg säger att flickor som blir kallade bossy ser det som ett skällsord och tar ett blygt steg tillbaka istället för att ta plats och bli ledare. Flickor (och kvinnor) vill vara till lags och att vara bossy är inte att vara till lags. Enligt Sandberg ska vi uppmana flickor att bli ledare och ett steg i att fler kvinnor ska våga ta plats och blir chefer är att utesluta ordet bossy. Men alltså jag vet inte. Att sätta så mycket energi på att förbjuda ett ord känns skumt. Jag tror starkt på att orden vi använder formar vår verklighet, men jag håller inte med om att ett steg mot jämställdhet är att bannlysa vissa uttryck. Tvärtom borde vi ta dem tillbaka. Äga orden. Klart att en vill vara chefig! Eller som Jessica Roy på Time skriver: I don’t give a fuck if you call me bossy. Det låter lite typiskt feministiskt argt, men jag är med på att inte give a fuck om nån kallar mig bossy. Jag är gärna chef. Read more
