Lunchade med en god vän som berättade att hon på helgerna brukar joina sina barn då de sover dagssömn. Min spontana kommentar var ungefär: “Åh, det är så vansinnigt skönt att sova på dagen! Men jag hinner helt enkelt inte med sånt.”Hon ba:“Inte jag heller egentligen, men jag gör det ändå.”Det fick mig att skämmas lite över att jag tydligen tror att just jag har extramycket att göra. Och att tänka på att mitt bråttom enbart är mitt eget fel. Istället för att jogga, blogga, skriva, surfa, hänga på Twitter, träffa folk, ta frilansuppdrag och tro att jag måste vara så himla social hela tiden kunde jag till exempel sova dagssömn med mitt barn. Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Och att kokettera med att man är så himla upptagen hela tiden är ju bara ett sätt att signalera att man (alltså jag) är en mycket viktig och populär person. Dessutom är det direkt arrogant mot ensamstående trebarnsmammor som på riktig har bråttom. Föreställer jag mig. Read more
