Jag fick ett meddelande av Nina som sedan fyra år tillbaka bor i Stockholm. Hon trivs, men känner en enorm hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och de funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad? Nina funderar på följande: Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar en lätt upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att en har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle barnen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad versus landsbygd? Vågar man flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv? Jag är såklart nyfiken på vad ni tycker. Själv har jag ju äldre jag blivit trivts bra utomlands. När jag studerade i Holland trivdes jag, men kunde inte tänka mig att bo där resten av livet. Däremot blev jag störtkär i Buenos Aires när jag bodde där och kunde absolut se en framtid i Argentina. Samma sak med L.A. jag har verkligen inte bråttom att lämna den här magiska staden. Däremot saknar jag såklart familj och vänner. Jag lider av ett ständigt dåligt samvete för att Vidars och Majlis mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn så sällan. Och sina barn också för den delen. Men jag känner ingen längtan efter att återskapa min egen barndom för mina barn. OBS! Hade en lycklig barndom. När Nina skriver om det politiska klimatet i Finland känner jag igen mig. Som finlandssvensk vet jag inte hur välkommen jag längre är där. Jag tampas också med motstridiga känslor kring att bo i Helsingfors och kämpa för en levande finlandssvenskhet och att bara skita i det och leva mitt liv som en språklig minoritet på en annan plats i världen. Det är med andra ord med plikt än känsla som skulle locka mig tillbaka till Finland. Till ekvationen hör ju också en svensk man som inte pratar finska. Jag föreställer mig att “hemma” kan vara många olika ställen. Och att en får ändra sig. Trots att vi inte längtar till Norden i dag betyder inte att det är så vi kommer att känna resten av livet. Eller så kommer vi det. Många av er har ju bott eller bor långt borta från era födelseort/land. Hur resonerar ni? Read more
